9 augusti, 2020

Historik, bygden, bruket, järnvägen

Älvarna som transportleder

De båda älvarna som flyter genom samhället Munkedal har tidigare utnyttjats för industriell verksamhet. Den västra älven, Örekilsälven, har från Kärnsjön och nedåt använts som energikälla för sågar och kvarnar. År 1667 anlades det första sågbruket vid Torps herrgård av Uddevalla sågbruksintressenter och tillsammans med Borgmästarbruket och de andra utmed älven blev de bl a exportörer av sågade trävaror. Lastageplats för sjötransporterna var Åtorps sunning nedanför de sk Sunningekurvorna på Munkedals Jernväg. Borgmästarbruket med herrgården Torp köptes av Munkedals AB år 1918 för att under 1920-talet upphöra med sågverksdriften. Den östra älven, Munkedalsälven, hade redan i slutet av 1700-talet förstadiet till det som skulle bli Munkedals pappersbruk. I forsen nedanför Munkedals herrgård låg det järnbruk vars återstående byggnader idag kallas ”gamla bruket”. Det ägdes en tid av den namnkunnige Herman Julius Nordberg, som såg till att Pontus Wikner kunde kostas på utbildning för att så småningom bli professor i filosofi i Kristiania (dagens Oslo).

Länk till karta över Munkedalsbygden, jämför 1956 med 2012: https://munkedal.maps.arcgis.com/apps/MapSeries/index.html?appid=18924184bc704e18a37678c346981d1e

Massabruket uppförs

Järnbruket gick dåligt och var nedläggningshotat på 1860-talet. Det inträffade en händelse som gått till bygdens historia. Två herrar i stärkkrage dök och kastade tombuteljer i älven. Det gjordes helt enkelt flödesmätningar, en försvann lika fort som de kommit enligt sägnen. Resultatet av detta skulle visa sig år 1871 då Munkedals AB hade bildats och uppförde ett massabruk vid forsen. Tillverkningen utökades med papper och bruket blev från början en exportindustri. Anläggningarna byggdes ut och produktionen ökade. Produkterna skeppades ut vid Saltkällans lastageplats, som sedan gammalt var plats för saltkokerier, marknader och hamn för segelskutor. Stapelrättigheter hade beviljats av Lovisa Ulrika och senast vid den stora stadsbranden i Uddevalla år 1806 fanns planer på att förlägga en stapelstad och döpa om Saltkällan till Ulricestad efter drottningen.

Det första transportsytemet

Landsvägsloket "Stuten"
Landsvägsloket ”Stuten”

Brukets första transportsystem till hamnen i Saltkällan, bestod av hästforor med specialbyggda vagnar för pappersbalarna. Dessa blev snabbt otidsenliga varför bruket köpte ett landsvägslokomotiv, kallat Stuten, för att kunna dra fler vagnar. Stuten förde från början otur med sig. Vägarna var för dåliga för den tunga maskinen och i sockenstämman yrkades på körförbud då den bl a skrämde hästar i sken. Enligt sägnen blev det slutet på Stutens karriär först då den råkat köra över en tå på disponent Carlander.

Järnvägen anlades

Under tiden hade bruket börja planera för ett nytt transportsystem och köpte en fastighet vid Skree, väster om Örekilsälven. Här byggde man en ny och modern djuphamn, sökte och fick koncession för en smalspårig järnväg (600 mm) mellan hamnen och bruket, vilket var en sträcka på 5,6 kilometer. Samtidigt som bruket hade sjösatt sin nya ångbåt, ångaren MUNKEDAL med reguljära turer till Göteborg, så gick det första ångtåget den 12 juli 1895. Den officiella invigningen skedde dock i december samma år. Redan från början innefattade koncessionen persontrafik, och tillsammans med ångbåten blev detta den första moderna kontakten mellan bygden och yttervärlden. Järnvägens fordonspark bestod från början av ångloket I (1), byggt 1895 vid Motala verkstad, personvagnen MJ I, byggd vid Södertälje verkstäder 1895, samt ett antal godsvagnar.

Lok nr 1

Utökning av tågtrafiken.
Fler lok och vagnar

MJ1, den första personvagnen
Personvagn MJ 1

År 1904 fanns behov av ytterligare ett ånglok, varpå man beställde en systermaskin till ettan, som kom att heta II (2). När Bohusbanan togs i trafik år 1903 hade man också samtrafik och fram till 1913, när Lysekilsbanan invigdes, hade man postbefordran via ångbåten till bl a Lysekil och fanns också med i Sveriges kommunikationer.

Lok II (2) var systermaskin till Lok 1.

Lok nr 3 köptes 1925, denna gång begagnat då behovet var akut och ånglok var kostsamma. 3:an gick allmänt under benämningen ”Tysken”.

Det var en s k brigadmaskin från första världskriget som
köptes från Nydqvist & Holm i Trollhättan.

År 1935 behövde man tillfredsställa den ökande resandefrekvensen och köpte två passagerarvagnar från Anneberg-Ormaryds Järnväg (AOJ) i Småland.

Lok nummer 5 kom sedan från Stafsjö Järnväg i Kolmården och var för övrigt det största med en tjänstevikt på 16,5 ton. Det var tysktillverkat av Orenstein & Koppel, medan 3:an tillverkats av Borsig.

Lok nummer 5 som var det största smalspåriga loket vid Munkedals Jernväg, tillverkat av Orenstein & Koppel

Efter andra världskriget började bruket att importera olja, dels för eget bruk och dels för försäljning. Hamnen byggdes ut med oljecisterner och pumpstation. Ytterligare ett lok måste anskaffas då separata oljetåg mellan hamnen och Munkedals SJ-station började köras. 1948 köptes Mallet-loket, KLJ nr 2, från Kosta-Lessebo Järnväg och blev MJ nr 6. Det var tillverkat år 1893 av Munktells i Eskilstuna.

Mallet-loket, KLJ nr 2, från Kosta-Lessebo Järnväg och blev MJ nr 6.
I dag finns loket vid ÖSlJ i Mariefred i skick som ovan