Historik

Här nedan kan du läsa en mer detaljerad historik om bygden, industrialiseringen och bakgrunden till uppbyggnaden av den ursprungliga Munkedals Järnväg.
Älvarna som transportleder
De båda älvarna som flyter genom samhället Munkedal har tidigare utnyttjats för industiell verksamhet. Den västra älven, Örekilsälven, har från Kärnsjön och nedåt använts som energikälla för sågar och kvarnar. År 1667 anlades det första sågbruket vid Torps herrgård av Uddevalla sågbruksintressenter och tillsammans med Borgmästarbruket och de andra utmed älven blev de bl a exportörer av sågade trävaror.
Lastageplats för sjötransporterna var Åtorps sunning nedanför de sk Sunningekurvorna på Munkedals Jernväg. Borgmästarbruket med herrgården Torp köptes av Munkedals AB år 1918 för att under 1920-talet upphöra med sågverksdriften.
Den östra älven, Munkedalsälven, hade redan i slutet av 1700-talet förstadiet till det som skulle bli Munkedals pappersbruk. I forsen nedanför Munkedals herrgård låg det järnbruk vars återstående byggnader idag kallas "gamla bruket". Det ägdes en tid av den namnkunnige Herman Julius Nordberg, som såg till att Pontus Wikner kunde kostas på utbildning för att så småningom bli professor i filosofi i Kristiania ( dagens Oslo).

Uppförande av massabruket
Järnbruket gick dåligt och var nedläggningshotat på 1860-talet. Det inträffade en händelse som gått till bygdens historia. Två herrar i stärkkrage dök och kastade tombuteljer i älven. Det gjordes helt enkelt flödesmätningar, en försvann lika fort som de kommit enligt sägnen.
Resultatet av detta skulle visa sig år 1871 då Munkedals AB hade bildats och uppförde ett massabruk vid forsen. Tillverkningen utökades med papper och bruket blev från början en exportindustri. Anläggningarna byggdes ut och produktionen ökade. Produkterna skeppades ut vid Saltkällans lastageplats, som sedan gammalt var plats för saltkokerier, marknader och hamn för segelskutor.
Stapelrättigheter hade beviljats av Lovisa Ulrika och senast vid den stora stadsbranden i Uddevalla år 1806 fanns planer på att förlägga en stapelstad och döpa om Saltkällan till Ulricestad efter drottningen.

Det första transportsystemet
Brukets första transportsystem till hamnen i Saltkällan, bestod av hästforor med specialbyggda vagnar för pappersbalarna. Dessa blev snabbt otidsenliga varför bruket köpte ett landsvägslokomotiv, kallat Stuten, för att kunna dra fler vagnar. Stuten förde från början otur med sig. Vägarna var för dåliga för den tunga maskinen och i sockenstämman yrkades på körförbud då den bl a skrämde hästar i sken. Enligt sägnen blev det slutet på Stutens karriär först då den råkat köra över en tå på disponent Carlander.

Järnvägen anlades
Under tiden hade bruket börja planera för ett nytt transportsystem och köpte en fastighet vid Skree, väster om Munkedalsälven. Här byggde man en ny och modern djuphamn, sökte och fick koncession för en smalspårig järnväg
(600 mm) mellan hamnen och bruket, vilket var en sträcka på 5,6 kilometer.
Samtidigt som bruket hade sjösatt sin nya ångbåt, ångaren MUNKEDAL med reguljära turer till Göteborg, så gick det första ångtåget den 12 juli 1895. Den officiella invigningen skedde dock i december samma år. Redan från början innefattade koncessionen persontrafik, och tillsammans med ångbåten blev detta den första moderna kontakten med yttervärlden. Järnvägens fordonspark bestod från början av ångloket I (1), byggt 1895 vid Motala verkstad, personvagnen MJ I, byggd vid Södertälje verkstäder 1895, samt ett antal godsvagnar.

Utökning av tågtrafiken. Anskaffning av materiel.
1904 fanns behov av ytterligare ett ånglok, varpå man beställde en systermaskin till ettan, som kom att heta II (2). När bohusbanan togs i trafik år 1903 hade man också samtrafik och fram till 1913, när Lysekilsbanan invigdes, hade man postbefordran via ångbåten till bl a Lysekil och fanns också med i Sveriges kommunikationer.
Lok nr 3 köptes 1925, denna gång begagnat då behovet var akut och ånglok dyra. Det var en s k brigadmaskin från första världskriget som köptes från Nydqvist & Holm i Trollhättan. 1935 behövde man tillfredsställa den ökande resandefrekvensen och köpte två passagerarvagnar från Anneberg-Ormaryds Järnväg i Småland.
Lok nummer 5 kom sedan från Stafsjö Järnväg i Kolmården och var för övrigt det största med en tjänstevikt på 16,5 ton. Det var liksom 3:an tysktillverkat av Orenstein & Koppel, medan 3:an tillverkats av Borsig. 3:an gick allmänt under benämningen "tysken".
Efter andra världskriget började bruket att importera olja, dels för eget bruk och dels för försäljning. Hamnen byggdes ut med oljecisterner och pumpstation. Ytterligare ett lok måste anskaffas då separata oljetåg mellan hamnen och Munkedals SJ-station började gå. 1948 köptes Mallet-loket, KLJ nr 2, från Kosta-Lessebo Järnväg och blev MJ nr 6. Det var tillverkat 1893 av Munktells i Eskilstuna.

Detta lok finns nu hos ÖSLJ i Mariefred för att återställas till utförandet det hade vid KLJ.
Lok nr 6, fd Kosta Lessebo nr 2
Lok nr 6, fd Kosta Lessebo nr 2. Lokförare Ivan Dalqvist med "Sexan" vid brunmassabingen för bruket omkring 1950.
Bilden tillhör Björn Jacobsson.

En 50-årig epok
Under smalspårsepoken, som kom att vara under 50 år, drevs järnvägen som en avdelning på bruket med ansvarig trafikchef, under många år civilingenjör Torsten Götlin. Man hade tre stationer: Munkedals Övre vid bruket med den legendariske stationsmästaren Axel Helmer Svahn, Munkedals Nedre med stationsföreståndaren Johan Smith och Munkedals Hamn med faktorn Carl Pettersson.
Pettersson var far till Uddevallavarvets grundare Gustav Thordén. Han grundlade i barndomen sin affärsmannabana som fiskförsäljare i hamnen. Han använde även järnvägen för sina affärsresor upp till Munkedal. Bland lokpersonalen kan nämnas familjen Dahlqvist där tre bröder hade ärvt yrket efter sin far. Den relativt stora personalstyrkan som arbetade vid järnvägen, var mycket trofast och 60 tjänsteår var inget ovanligt.

Från smalspår (600 mm )
till normalspår (1435 mm)
Omlastningen mellan smalspår och normalspår vid Munkedals Nedre, som bara den sysselsatte 10-15 man, blev olönsam i slutet av 1940-talet, varför man beslöt att bygga om MJ till normalspår. 1952 började byggnadsarbetena och avslutades 1955 och då var ångtågsepoken historia.
Godstrafiken sköttes fr o m detta med ett nytt diesellok av fabrikat Esslingen (typ V3) och persontrafiken med en begagnad rälsbuss av fabrikat Hilding Carlsson (typ Y3). Smalspårsmaterielen skrotades men en del bevarades åt eftervärlden. Lok nr 6,
f d KLJ 2, finns på järnvägsmuseum i Gävle.

Personvagnarna går i museitågstrafik på Östra Södermanlands järnväg i Mariefred. Där finns också motorloket (nr 4) som växlades i hamnen. Det är en liten maskin byggd av Sala Mekaniska Verkstad.
Sträckan mellan Munkedals Nedre och hamnen slutade att trafikeras i början av 1970-talet, medan resterande sträcka upp till bruket trafikeras fortfarande genom vagnuttagning av SJ.
1983 bildades Munkedals Jernvägsklubb för att återuppta museitågstrafik på den nedlagda bandelen. Denna bandel trafikeras sedan 1985 av Museiföreningen under namnet

Munkedals Jernväg

Museiföreningen Munkedals Jernvägs historia.
1983 bildades Munkedals Jernvägsklubb för att historiskt dokumentera ångtågsepoken och bedriva museitågstrafik på den nedlagda sträckan, främst ångdrift. Efter en intensiv uppbyggnadsperiod med bl. a. införskaffande av rullande materiel samt lägga in en extra räl för att kunna köra med den ursprungliga spårvidden 600 mm.
Nu har turisttrafik körts sedan 1985. Under åren har omfattande investeringar gjorts, inte minst i byggnader bl.a. nybyggnad av lokstall och stationshus.

Under 1984 har också påbörjats restaurering av VARP stationshus från Bohusbanan, till ursprungligt skick. Den rullande materielen består av ett ånglok, tre diesellok och fem vagnar.
1994 förvärvades genom byte med Skara-Lundsbrunns Järnvägar ett diesellok av fabrikat Åsbrink. Det är tillverkat i Malmö 1952 och skall användas som reservlok i tågtrafiken. Det har på 1970-talet använts som industrilok vid pappersbruket i Håverud-Åsensbruk, som ingår i Munkedalskoncernen.

Mer om detta se materielen.

 

År 2005 är ett speciellt år för föreningen. Genom ett flertal olika finansiärer har det blivit möjligt att trafikera den gamla omlastningsplatsen och stationen Munkedals nedre. I det gamla magasinet kommer det att byggas upp en järnvägshistorisk utställning. Däremot kommer banan tillfälligt att brytas nedanför Risvarp pga av byggnation av motorvägsbro. På denna plats byggs stickspår samt en perrong som skall möjliggöra vändningsmöjligheter.

 

 

 
Uppdaterad 2007-05-12