Tomtetåg i Munkedal
Ångpannan är lagad och renoverad i Småland för en halv miljon kronor. Ångloket på Munkedals Järnväg skall därmed kunna sättas ihop, sedan även åtskilligt annat har åtgärdats. Medlemmarna i Munkedals Järnväg kommer att ägna 2019 åt att sätta ihop och åtgärda sitt ånglok. Hela kostnaden beräknas till ungefär 700 000 kronor.
Tomten i skogen
Det är alltid roligt att återvända till Munkedals Järnväg. Detta är en utmärkt museijärnväg, som går fram genom vacker natur. En god och glad anda råder bland medlemmarna. De är ihärdiga och flitiga. Sedan sist har åtskilligt uträttats.
Nyheterna om ångpannan var välkomna. Ny perrong hade byggts vid Munkedals Nedre. Där hade järnvägsmuseet dessutom förnyats. Perrongteatern fortsatte under 2018. Sedan många år tillbaka kör man tomtetåget på första söndagen i advent. Utefter banan sitter tomtar i en hydda och vinkar åt barnen. Framme vid Munkedals Nedre, som under två dagar får heta Tomtebo, får barn och vuxna möta jultomten. Varje barn får en gottepåse. De som vill får överlämna en önskelista.
Tomtetåget i december 2018 blev en stor framgång. Dag Legnesjö meddelar: ”Årets Tomtetåg drog så mycket resenärer att cirka 90 % av platserna var bokade, och då hade vi en extra körning på söndagen. Både barn o vuxna verkar nöjda med vårt upplägg. Vi får se vad som eventuellt kommer till nästa år.”
I december 2017 anordnade även Anten-Gräfsnäs Järnväg tomtetåg. I Munkedal är man inte oroad. Tvärtom tycks man vara stolt över att uppslag från Munkedal sprider sig till andra museibanor.
Perrongteater
Ett annat uppslag, som borde sprida sig till andra, är perrongteater. Under 2017 spelade teaterungdomar dramatiserade händelser ur järnvägens historia på perrongen med tåget som bakgrund eller kuliss.
Under 2018 fortsatte andra ungdomar detta arbete. De spelade dels vid Åtorps station, dels nere i hamnen. Härnere spelade två av dem två SJ-anställda, som tittade alltför djupt i sina fickflaskor. Berusade som de var talade de nedsättande om ”den lilla järnvägen”, som de kallade för ”spårvägen”. Denna nedsättande jämförelse är gammal och historiskt belagd. Munkedals järnväg var smalspårig, och tågen gick mycket långsamt. De öppna sommarvagnarna liknade till råga på allt spårvägens öppna sommarvagnar. De två SJ-anställda låter Sjölander, en av de anställda vid Munkedals järnväg, höra vad de tycker. Sjölander blir till slut riktigt arg, läxar upp dem och nekar dem till slut att åka med tillbaka. Berusade resenärer har i alla tider varit ett bekymmer för kollektivtrafiken.
Viktig teaterutbildning
Uppe vid Åtorp speglade ungdomarna hur järnvägen togs emot av präster och församlingsbor i dessa gammalkyrkliga bygder. Många ansåg, att järnvägar var ett påfund av hin onde, och att man inte borde ha med dem att göra. En av ungdomarna spelade präst. En annan försvarade järnvägen, och en tredje höll med prästen. Även här vid Åtorp blev meningsutbytet livligt för att inte säga dramatiskt. En av de tre skådespelarna har gått teaterlinjen på Wendelsbergs folkhögskola och teaterledarutbildningen vid Göteborgs Universitet. De andra tre hade glidit in i perrongteatern mer av en tillfällighet men gjorde inte desto mindre bra rollprestationer. I våra dagar finns mycket teaterutbildning, och detta är mycket bra. Visserligen kommer endast enstaka teaterelever att försörja sig som skådespelare, men de lär sig tala offentligt, och de lär sig framträda inför allas blickar. Sådant har de glädje och nytta av i många sammanhang under hela livet. En av föregångsmännen vid Uppsala universitet var Johannes Messenius (1579-1636), professor i juridik. Han skrev skådespel, som han lät sina studenter uppföra såsom en del av deras utbildning. Först i våra dagar har vi kommit tillbaka till 1600-talets insikter!
Gångkort
En nyförvärvad raritet är en gångbiljett från Munkedals Järnväg. Den berättigade den namngivne innehavaren att gå på banvallen. Här som på andra ställen var de jämna, släta och förhållandevis raka banvallarna mycket bättre än de leriga, gropiga, krokiga och backiga landsvägarna. Gångkort har funnits på de flesta av de äldre järnvägarna.
I Munkedal visste man, att sådana hade funnits, ty i järnvägsarkivet fanns tryckta formulär. Man hade dock inte sett några ifyllda formulär, förrän en givare dök upp och skänkte ett sådant gångkort till museet. Gångkortet var snarast ett kontrakt mellan Munkedals bruk och innehavaren. Denne fick lov att gå på banvallen och tog själv på sig ansvaret för alla olyckor, som skulle kunna inträffa. I klartext betyder detta, att om vandraren på banvallen blev påkörd eller överkörd av tåget, skulle varken han eller hans arvingar kunna kräva skadestånd av järnvägen. I detta fall var faran dock inte stor. Man hör långt i förväg, när ett ånglok kommer tuffande. Dessutom gick dessa smalspåriga tåg långsamt, som mest mellan 10 och 20 kilometer i timmen. Man borde alltså ledigt hinna undan. Den, som inte hörde ångloken på Munkedals Järnväg, och som inte hann gå åt sidan, borde nog inte vandra på landsvägarna heller! Innehavaren av kortet var en före detta styrman, som hade blivit torpare i Munkedal. Hans levnadsöde är med andra ord så intressant, att det lockar till forskning. På Järnvägsmuseet i Munkedal finns alla uppgifter om styrmannen och torparen, det vill säga alla, som kan fås fram i kyrkböckerna. Om någon kan hitta mer, är han eller hon givetvis välkommen med fler upplysningar.
Lars Gahrn
